Jag önskar mej ett liv
i rostfritt stål
och i glänsande, grå granit
Nåt som ingen kan komma
och kladda på
Nåt som ingen kan lägga sej i
Nåt som står där det står
i tusen år
Nånting stadigt och starkt och stabilt
utan minsta skavank
eller spricka på
Nånting orubbligt och massivt

Men mitt liv är en soppa
en sorts aladåb
som skälver för minsta stöt
Och det stänker och skvätter
av svett och gråt
Och min näsa är all’es blöt
Och jag famlar och fumlar mej
hit och dit
och jag vet inte alls vad jag vill
Och jag grubblar och grunnar
vareviga dag
Och jag fattar ingenting

Finns det inte nån kur
eller kanske nån kurs
eller kanske nån sorts internat
där det slappa blir fast
och det sjuka friskt
och det krokiga all’es rakt

Eller kanske det finns
nån sorts hem nånstans
för en trevande typ som jag
Eller måste man alltid
gå runt som en fjant
och fråga sej vart man ska

Nej, ge mej en rustning
att hälla mej i
och ett svärd, jag kan stödja mej på
För om ägget är löst
måste skalet va hårt
Det kan ju till och med höns förstå

Och så ge mej nånting
jag kan lita på:
en man eller ett parti
som kan lova mej ett liv
i rostfritt stål
och i glänsande, grå granit